SNILLEN SPEKULERAR

Det blev väl inte som man tänkt sig.
Hos Ankan, alltså.
Där borsta man upp sig, brösta upp sin allra största manlighet och tog hylsnyckelsatsen i handen och rapade lite lök. Sen gick jag målinriktad mot destination köksregion i en annan del av världen.
Och tror ni inte på fan, att det första man ser när dörren öppnas, är Ankans svärmor, Basses morsa iklädd i beiga strumpbyxor och hatten fortfarande på.
Där har man köpt grisen i säcken, tänkte jag.
Ulla-Karin, som hon heter rodnade och stultade in på muggen och ursäktade sig högljutt därifrån.
Det visade sig att Ann-Christine lagt upp Ulla-Karins julklänning.
Men måste man juust prova den när det är helt andra saker i görningen.
Sen skulle kärringen envist bjuda på cherry och rostade frallor med nån jävla räkröra.
Nä, om man skulle kolla droppskyddet, sa jag.
Ja, gör du det, sa hon.
Ankan sa ingenting.
Sen kom Basse hem. Full i fan. Ramla in i tamburmajorn och gick å la sig.
Ulla- Karin tog taxi.
Ankan tog adjö.
Jag tog i. För kung och fosterland och svor en helvetes massa i mina tankar.
Droppskyddet var lätt match.
Vi ses, sa vi och jag knalla hem.
Jag vanka som en anka.
Men bättre tur nästa gång.
Snart kanske det ska rensas golvbrunn.
Biggan var inte hemma när jag kom hem. Det var bra. Tur.
För vem vill ha en tjurig kossa när det finns glada ankor.

gonattminskatt/ gilbert