SNILLEN SPEKULERAR

Tror ni inte på fan att grabbhalvan Per-Olov Svarvare kom ändå.
Där stod han utanför dörren med ett för jävla fånigt flin och en vörtlimpa under armen.
Jag känner mig lite ensam, sa han.
Ja, vem fan gör inte det, tänkte jag säga. Men det gjorde jag inte.
Biggan - som är godheten förkroppsligad - bjöd in honom. Gav honom lite sillabit, gav honom nån snaps, gav honom skinkmacka och gav honom sitt ena finger.
Och ger man en Svarvare ena fingret, tar fanskapet hela handen.
Vi går upp och tittar vad det kan vara för struktur på tapeten, sa Biggan och formade både Fri Kärlek och Jag Älskar Dig med munnen.
Det skulle vara Biggan och jag ikväll, tänkte jag och satt mig på tvären och hängde med upp.
Och jag måste nog säga att det var lite pinsamt och se Per-Olov känna varsamt längs väggarna, medan han hade fullt sjå och slita blicken från Biggan.
Äh, sa Biggan till mig, å skänkte mig ett leende som bragt många män ur fattningen, du kan väl kila å hämta tapetproverna, som ligger längst ner i en kartong längst inne i förrådet bakom en tung jävla pjäs som säkert tar en halvtimme att flytta på.
Jag är ju för fan skadad både här och där, tänkte jag säga. Men gjorde det inte. Man vill ju inte bli mer skadad.
Sagt och gjort.
Å när jag väl var klar med allt detta kommer jag upp och möts av en redig chimpansstjärt rätt i nyllet.
Det ska bli gott med skinkmacka, tänkte jag.
Inte.
Svarvarn var röd om kinderna när han gick.
Han var salig.
Han märkte inte ens att han fick en vörtlimpa i huvudet.
Biggan sa inte så mycket.
Bara att hon tycker att det är mysigt så här dan före dan.
Det kan ju hon säga.

gilbert