Jävligt fula slipsar
Vi har fått en praktikant till jobbet som heter Karl-Henrik, men som vi kallar Kalle. Eller Henke. Eller Kalle-Henke.
Mest blir det väl Karl-Henrik, för det är ju så han heter.
Han är strax över tjugi och är väl på det stora hela inte riktigt säker vad han vill göra med sin framtid. Han jobbar bra, lätt att prata med och verkar intresserad av det här med centralförråd. Han säger att det kanske skulle kunna va nåt att satsa på. Eller konsertpianist. Men jag kan inte spela piano, så det är väl inte att tänka på, sa han och tog en tugga av ett isterband.
Det var länge sen man käka isterband, förresten.
Det finns egentligen bara ett fel på den unge mannen.
Han har slips varje dag. Olika slipsar. Jävligt fula slipsar.
Han säger själv att han är en slipsfetisischt. Jag känner bara; hur kan man vara nåt som är så jävla svårt att både stava och säga.
Hur som helst så tyckte väl Rut att det var dags att spela Karl-Henrik ett praktikantspratt, så hon doppade slipsen i en burk vanolen som fanns nära till hands, när Kalle satt och tittade genom fönstret när Åke körde gaffeltrucken.
Han märkte ingenting.
Det tyckte vi var skoj.
Förresten har Åke tagit med en ny bunt med tutt-tidningar.
Röda Rut gillar inte det, men vi tycker att hon kan hålla käften.
Klarar man som praktikant en vecka hos oss är man tvungen att bjuda på tårta.
Det är tradition.
Kalle-Henke har sagt att han gillar gräddtårta så då blir det nog det.
gille
Kommentarer
Trackback