SNILLEN SPEKULERAR

Jag rodnade.
Kände mig generad och kände hur tårarna var på väg.
Vi gick omkring här hemma. Röjde, rensa och rodde alla helger i hamn.
Det har inte blivit mycket gjort under nåra veckor. Det ser för jävligt ut.
Tomma glöggare, nån burk här och där, en skinka i kylen som nästan är grå, en gran som hänger läpp och så där kan jag gå på. Nu ska boningen glänsa som nyspolad is.
Och varje gång vi i förbifarten råkade nudda varann, så kittla det till så där jävla skönt.
En tiondels sekund av obeskrivlig lycka.
Plötsligt tar Biggan ett livtag, lyfter mig från parketten och slänger mig i tresitsen.
Hon äter nästan upp mig.
Då kan jag inte hejda känslorna som väller ur kroppens alla sporer.
Jag går inte ner på knä. Det får allt vänta.
Men jag spänner blicken i hennes brunnar till ögon, rodnar och vill flacka med blicken, men stålsätter mig och riktigt nålar fast mina ögon i hennes.
"Imorgon köper vi ringar", säger jag.
Hon säger ingenting. Tittar bara och jag tror för nån hundradels sekund att hon tänker kasta mig på golvet, hoppa på min lilla runda mage och bara skrika;
"Förlova mig med dig, hellre kastar jag mig till hajarna"
Men hon gör inte så. Hon bara tittar och jag rodnar och blir generad, men mina ögon sitter fast med nålar.
"Imorgon köper vi ringar", säger hon och det är då jag börjar gråta.
Biggan och jag älskar varann.
Förstår ni det?

gilbert